Med en öppen hand

Jag har inte skrivit här på väldigt länge. Med blicken i backspegeln och nu när det gått lite tid kan jag se varför.

Jag har varit så trött det senaste halvåret. Jag har fått kämpa för att hålla ihop mig. Att klara av vardagen. Min älskade make Mats har varit på utbildning genom arbetet. Han har varit borta i princip varje vardag i ett halvt år. Vi bor ju på en liten gård. Vi är mitt i vintern med snöskottning… Har en son som är 13 och i puberteten samt 4 små glada Jack Russlar. Jag insjuknade också i Covid på juldagen och blev riktigt dålig med andnöd, ledvärk, ont i halsen , luftvägarna, andnöd, feber, hjärntrötthet . Vissa symtom som ledvärk och andnöd vid högre intensitet, finns kvar än idag om än betydligt bättre än vid sjukdomstillfället. Det sakta framåt. Märker att kroppen mår bättre om jag kan utesluta mjöl och socker.

Det har nu gått en och en halv vecka som Mats numera är på hemmaplan och arbetar som vanligt. Förra helgen kunde jag känna att axlarna åkte ner. Att andningen blev djupare. När jag gjorde min egen yoga kom massa tårar och skakningar. Nervsystemet som fick slappna av. En djup avslappning och trötthet kom efter det. Och så har det fortsatt under veckan. Skakningar och tårar. Landningar och vila mellan skola, yogaklass, massagebehandlingar, vardagsbestyr. Ju mer jag tillåter mig att möta detta jobbiga desto mer lättare känner jag mig. Som att ljuset får sippra in och spira. Energin återvänder. Precis som det är i naturen nu. Ljuset kommer tillbaka. Och ack så skönt det är! Jag förstod inte förrän efteråt vilken påfrestning det varit för mig och för oss alla att inte få dela vardagarna ihop.

När jag är i allt det jobbiga, tuffa så känns det som att det för alltid kommer vara på det sättet. Och ju mer tufft det är desto mer krampaktigt försöker jag hålla fast och ha kontroll. Styra. Det mår jag inte så bra av. Det blir bl.a konflikter hemma med sonen. Jag blir ilsk och arg på mig själv som inte orkar. Det känns övermäktigt. Jobbiga känslor och tankar. Jag vill bara få släppa allt ansvar. Vara för mig själv. Tack och lov är inget för evigt. Varken ljus eller mörker. Och jag tänker att vi behöver det mörka också för att utvecklas och för att se och upptäcka glädjen i ljuset. Att det är så lätt att ta det förgivet. Att det är lätt att ta varandra förgivet.

Så nu tänker jag, när jag fått lite distans till det här jobbiga halvåret som vi behövde komma igenom, att jag vill och önskar och ber om att få möta livet med lite mera en öppen hand. Istället för en krampaktig knuten näve. Att välkomna det nya som kommer med det med att våga säga mer ja. Det är min intention. Att möta ljuset med en öppen hand. Att välkomna det som kommer. Att ha tillit till livet. Att följa med i strömfåran istället för att simma motströms. Så kan jag med tiden lära mig att även möta mörkret med en mer öppen hand.

Jag kommer snart att öppna upp för anmälningar till en ny 5-veckors kurs i Sama yoga för kvinnor i underbara Sjöstugan på Frösön. Temat kommer att vara: ”Med en öppen hand.” Håll utkik här. Varmt varmt välkomna!

Allt gott till dig och kram från

Helena