En vänlig grönskas rika dräkt.

”En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland vinden förkunnar sommartiden.” Första versen ur Sommarpsalm från 1889.

Jag sjöng i kör förut. När jag flyttade upp till Jämtland från Göteborg var det ett fint sätt att hitta ett nytt sammanhang och en delaktighet i samhället. Få nya vänner och bekanta. Och såklart att få sjunga. Det var i Mariebys kyrkokör. Då sjöng vi bland annat den här texten och många andra vackra psalmer och en uppsjö av andra olika musikstilar. Jag kan sakna att vara med där nu. Inte bara för sången och gemenskapen, skratten och glädjen utan också för årsrutinerna. Det finns för mig en mått av trygghet av ett igenkännande av årsrutiner. Som, nu är det sommar. Då sjunger vi sommarpsalmer som är välkända. Som vi sjöng på skolavslutningen när jag var liten flicka med flätor i håret och nystruken frasig klänning och vita strumpor. Till vintern och juletid ja då sjunger vi Julpsalmer och annat som hör julen till. Vid Valborg kommer vårsånger: ”Vintern rasat ut bland våra fjällar. Drivans blommor smälta ner och dö…” osv.

Vi människor har ett behov av att känna delaktighet. Av rutiner. Av glädje och samhörighet. Av att veta att nu på midsommar träffar vi Kalle, Britta, svärmor och svärfar för det brukar vi göra. Eller att på tisdagar är det körsång kl 18.00 till 20.00 med fika i mitten. Det sista ett och ett halv året har inte varit sig likt när det gäller detta med att göra det vi vill och brukar göra. Att få träffa dem vi vill, hur vi vill och när vi vill. Att få ha kroppskontakt och kramas riktigt länge med mormor, morfar eller mamma och pappa som är gamla. Eller att träffas i kören, syjuntan, eller bara ta en sväng på stan och ta en fika med någon man gillar.

Det gör något med oss tänker jag. Kan skapa en hel del frustration och ilska, en känsla av utanförskap och ensamhet. En känsla av otrygghet. Rädslor. Sorg. Ja en massa känslor. Som också såklart kan sätta sig i kroppen. För några veckor sedan åkte jag ner till Shambala kursgård i Skinnskatteberg. Där var det en återträff med Samayoga lärare. Mina lärare Sky och Sanna och Shambalas underbara personal bjöd in till 4 dagar av yoga, meditation, skogsfilosofi, kirtan (man sjunger mantran ihop), god mat och vedeldad bastu vid sjön. Först var jag tveksam till att åka men jag visste att de hade och har Corona anpassat sin verksamhet så mycket de kan så jag åkte. Det var inte förrän jag var där och vi hade första yogapasset som jag förstod och fick kontakt med hur mycket trötthet, oro och frustration och ledsenhet som satt i min kropp och mitt mind. Hur jobbigt det har varit med pandemin med allt vad det innebär. Och nu fick allt komma fram och ta plats. Det var välkommet. Utan motstånd. Ett motstånd som i viss mån har behövt att finnas där för att det vardagliga har funnits ändå med barn, familj, 4 hundar, pluggande, jobb… Allt görande.

”That easy resting person is enough.” sa Sky under ett jordande långsamt yogapass när vi satt med armarna bakåtlutande med benen utsträckta framför oss. Länge. Jag behövde inte prestera något, vara på något sätt, tänka på ett visst sätt . Bara vara. Utan motstånd.

I am enough. You are enough. We are enough. Med allt vad det innebär. I pandemin och i en icke pandemitid. You are enough. Jag är tillräcklig. Du är tillräcklig. Vi är tillräckliga.

Kärlek, sol och grönska till dig

Helena

Jag kommer att studera en del nu i sommar men kommer att ha öppet i stugan för behandlingar och yoga lite då och då. Det finns tider på Bokadirekt och jag lägger ut löpande. Kika gärna där eller skicka ett sms eller mail. Eller ring om du undrar något.

Tänker också att jag kommer vilja dela Sama yoga för en större grupp i gröngräset något eller några pass här på Rödmyren. Mer info kommer om det här och på Instagram isf. Du får gärna skicka en intresseanmälan om du läser detta och känner: Det där vill jag vara med på 🙂